rawcore

Dagens/kvällens/nattens funderare är; hur långt får Magkänslan styra?

Allt som oftast får man uppmaningar om att följa Magkänslan (kan också uttryckas mer poetiskt som "att följa sitt hjärta", men för mig är det mest magen som talar), när det gäller olika val som till exempel; "Vad ska jag säga till Fredrika angående vad jag hörde i lördags" , eller något mindre allvarligt som "Ååh! Jag vet inte vad jag ska ha på mig ikväll!"
...och så vidare.

Men, när går Magkänslan över till att antingen bli ett fängelse - att Magkänslan kanske representerar fegheten och osäkerheten - eller kanske till en besatthet - all logik faller ur spel, jag har klumpen i magen, något måste vara fel..
Hur länge ska man gå dit naveln pekar, utan att falla pladask framåt?

-

Det finns den sköna avslappnade attityden, den som ger fan i hälften och flinar stort mot resten. Typen som rycker på axlarna och säger "Ja, det är inte nåt att göra åt. Blir det så, får vi ta det då". Den personen vars mage förmodligen har vart i ide sen födsel och kommer fortsätta så tills döddagar. Personen som alltid verkar vara myspackad.
Jag är precis sån... fast precis tvärtom.

Vid 19 års ålder fick jag både psoriasis och magkatarr i princip synkat och över en natt. Inte den roligaste tiden i livet vill jag lova. Detta var pågrund av att jag nästan gått ner i en depression som i sin tur var skapad av sjuklig stress och konstant oro. Efter det, har jag såklart en magkänsla för allt. Minsta lilla stress, obekvämlighet eller oro gör mig totalt kvalm. Jag får ont i magen och känner direkt att jag måste kräkas. Det enda som hjälper är ett tyst rum och desperata försök att slappna av, eventuella tröstande ord om det finns några att få.
Skulle jag gå på ren magkänsla skulle jag förmodligen vart så skygg att jag mer eller mindre transformerats till en benlös klump med en jättehjärna.
Ja, jag oroar mig mycket, tänker allt om allt hela tiden, och planerar gärna framtiden för fler än mig själv.
Skulle min magkänsla få styra, så skulle jag helt enkelt vara en stor sjuk fegdeg.

Så till en mer allmän del av denna tankeställare. De gångerna Magkänslan säger att någonting är fel, trots att fallet inte alls behöver vara så.
Den känslan kan gärna komma i exempelvis förhållanden vid förändringar som sker för den ena personen, men inte för den andra. Några känner säkert igen; "Varför har du blivit så stel mot mig? Är något fel?" eller kanske "Du har blivit konstig, du är inte alls som förut!", "Det känns inte som att du bryr dig längre" och liknande. Kontentan av kardemumman förstår nog de flesta.
Den här känslan handlar också om en klump. Dock inte en benlös en med jättehjärna, men en liten knärt i magen, som gärna vill växa och bli stor och stark.
I vissa fall, dyker denna klump upp i samband med till exempel avundsjuka/svartsjuka. Ibland är den befogad, men ett som är säkert är att den oftast inte är det. Där är förstås även osäkerheten en bidragande orsak till Magkänslan. Det finns gånger då Magkänslan finns, men man vägrar lyssna på den. Man vägrar acceptera den bultande kräkframkallande uppmärksamhetspockande lilla skiten - av den anledningen att man skäms över att känna den. Här spelar Etik och Moral ibland huvudrollerna. Det kan va så att man inte anser sig ha rätt att känna på vissa sätt, eftersom:
"Alla får göra som dom vill", och "Det behöver inte vara som jag tror, även om det verkar misstänksamt". Man vill gärna inte fråga alla gånger heller, för man vill inte verka psycho eller påfrestande.
Hur ska man då bete sig? Ska man strypa klumpen så hårt det går och hoppas på att känslan inte kommer igen, eller ska man gapa och låta klumpen säga sitt? Svaret är svårt. För om man gapar, då göder man klumpen med syre och uppmärksamhet. Och är det verkligen JAG som säger det jag verkligen känner, eller är det DEN som talar?

Vi är ju trots allt bytesdjur. Att känna oro och kunna ha total uppmärksamhet på omkringliggande eventuella hot, är naturliga förutsättningar vi har för att överleva.  Bara för att samhället runt omkring oss har gjort oss till naturens Untouchables bland djur, behöver det inte betyda att Magkänslan härstämmar från någon djupt rotad instinkt som vi tydligen fortfarande verkar ha behov av, (i mindre livshotande sammanhang).


När ska Magen falla, och Logiken ta över? Och hur?

...som Bert skulle ha uttryckt det.
Nu var det ett tag sedan jag kladda ner mina upplevelser och insikter, så varför inte börja om på nytt med att låta de ringrostiga pekfingrarna dansa natten mellan slappsöndag och mardrömsmåndag?

Den senaste tiden har vart fylld med jobb, oro, uttråkan, längtan, katarr, influensa, håravfall, misstankar, träfftankar och all annat därmellan. Jag kan tyvärr inte ta någon av episoderna ur luften att berätta om, då de hänger ihop med varandra och har en begynnelse från början av förra året.. kanske till och med slutet av 2007 för att vara exakt.

Så, nu börjar vi om från början. För att ändå på något sett ge en inblick i vart jag och mitt liv står för tillfället kan jag börja med att berätta mina nyårslöften;
..
Jag har inga. Jag har som princip att aldrig lova något jag inte kan hålla. Detta resulterar dock i mindre bra saker som saknad av disciplin vad gällande träning, kosthållning och cigaretter, samt att min Beach 2007 blev en Beach 2008, som i sin tur blivit en Beach 2009 (med ett eftersläntrande stort frågetecken).

Så hur går det? Jo, jag köpte en Wiifit i hopp om att den kunde kanske peppa mig lite till träning...eller iallafall att snåljämten kunde komma fram i mig och vilja göra nytta för de surt förvärvade slantarna spel***skapet kostade mig.
Jaha, du undrar fortfarande hur det går? Nja, för att säga det såhär - efter att spelet kallade mig "fat" och "overweight" och dessutom gör ett litet oroligt stön ("Oh!") när jag kliver på balanceboarden/vågen, så är jag nog inte den flitigaste myran i stacken. Dessutom tillhör jag den delen av befolkningen som tror på uppmuntran...eller kanske prutning. En glass eller två efter träning gör ju att man vill träna mer för att få mer glass..?
Ja, ni förstår säkert varför vågen illmarigt pekar på samma siffror oavsett mina ansträngningar i rock-ring och aerobics.


Ja, men jag ska. Jag ska verkligen gå ner mina kilon denna gång. Kort och rundlagd går inte gärna hand i hand. Det är alltid lika kul att se bilder på sig själv när man står i mitten av ett gäng och till och med själv tänker; "Vem är plumpen?" - och sedan inser faktum. Så, nu jädrar!


I övrigt går det fint. Jag har jobb, dock bara mars ut - men hej - det ger mig några veckor till med levnadstid. Denna jobbkris är riktigt förfärlig. De enda jobben som finns kvar är de som inte kan garantera lön.
"Hej, vill du jobba?"
"Ja! Gud, va är det för lön?" (en fråga som man knappt vågar ställa i dessa dagar, men som ändå är essentiell)
"Skoj, skoj och mera skoj!"
"...Va?"
"Ja, inte jobbar du väl för att du vill tjäna pengar? Jobbar gör man ju för att fritid är hemskt och arbete är alla tiders!"

Ja, kalla mig Överste Överdriven, men det är bannemig ditåt isflaket (som snart också smält på grund av andra förfärligheter) lutar.
Så, vad gör man? Jag tänkte plugga till stylist. Jag ska bara hitta ett bra jobb, och sedan tjäna ihop 43.000 - sen så!
...sluta fånle! Det ska gå.

-
Klockan är natta, så jag ska väl göra som alla andra solstrålar och sova lite. Jag ska ändå kliva upp om mindre än fyra timmar för att åka till jobbet.
Men, back on track.

Och om ni frågar mig- så är Caroline af Ugglas detta års Melodifestivalens största förvåning. Speciellt med tanke på att orden "melodi" och "festival" inte var det första jag tänkte på under framförandet.
Men för att citera Lilo & Stitch-elakingen Gantu;
"Heja, abnormitet!"

Igår var det dags igen! Jag var på hugget! Hade precis tagit mig en cigarett på min sista rast för dagen, sockerbehovet började göra sig påmind och jag hade min jackficka fullkomligt proppad med enkronor!
...ja, ni vet vart det är påväg.

Jag gick fram till godismaskinen med händerna beredda på varsin sida om mitt bälte.. redo att dra ner alla mynt som krävdes.
1..2..3..4..5..6..7..8..9..10..
3..2..

..metallspiralen klunkade till, och började spinna utåt. DONK - min snickers var nere! Äntligen lurade jag besten som stal min förra gottabit!
Medan jag stod där och utförde min segerdans, var det som att Godisguden från ovan gav svar på min största bön..
DONK!

...huh?

Jag tittade ner i korgen som började åka neråt mot utkastet. Två snickers? TVÅ?! Tvååå!!

Ha-ha! Jag fick min revansch. Det var de godaste chokladbitarna jag någonsin ätit!

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer till mina bloggar. Man känner hur kreativiteten flödar för varje gång jag märker att folk uppskattar mina tankar och små bravader.
Jag fastnade ordentligt för en kommentar skrivet av en Peter..
Längre tillbaka i min korta med läsvärda blogghistoria har jag gjort en liten sågning av "Livet som Bonnläpp" (som jag planerar att kalla min kommande höjdarrulle), vilket blev uppskattad. Som kommentar fick jag en intressant syn av en rolig person hur Bonnläppen för dig, dess (okej, dennes) respresentativitet. Som exempel togs när Bonnläppen besöker en restaurang i den närmaste staden (20 mil bort), och jag fick mig en redig skrattattack! Vet ni varför..? För att det är så vansinnigt sant!

"...och dessutom får vi inte glömma representativiteten. Bonnläppen kan gärna tänka sig att komma till en restaurang - nu menar jag inte gatuköket hemma bakom tappen, utan en anständig servering med duk på borden och service på plats - klädd i antingen jeans och T-shirt eller finbyxa i kombination med T-shirt och träskor. Hängslena finns ju naturligt vis på plats och håller upp bonnläppens byxor mot magen som övergått från att vara ett inre organ till ett yttre som pöser över byxlinningen. Inte heller är det ovanligt med en reklamkeps på bonnläppens huvud. Dessutom varierar den personliga hygienen från att lukta något svett till att vara ren men samtidigt preparerad med någon aftershave som tappat sin glans för flera år sedan..."


Jag är född och uppvuxen i en håla. Visst, på pappret är det benämnt som "stad" och det bor trotsallt 60.000 bonn..eh, personer där.. i hela kommunen.
Hur som haver, Östersund är namnet på denna pittoreska lilla stad, liggandes mitt i söndra Norrland, nära till den norska gränsen, med dryga 20 mil till närmaste stad (som roligt nog ligger på andra sidan Sverige). Det är den enda "staden" på två landskap, vilket säger en del om antalet småbyar runtomkring.. myror i en höstack, och Östersund är nålen.
Hur som haver, detta är någonting man ser dagligen. Angående reklamkepsarna, så är det även samma sak som klädsel. Utanpå dessa ytterst oanständiga paltor som Bonnläppen bär, finns i 98% av fallen en skoteroverall. Detta tas som känt nästan aldrig av, inte ens på somrarna när Bonnläppen gör sin 20mil långa vallfärdning in till centrum för att storhandla. Detta kan liknas med björnens sätt att välla i sig mat, för att klara sig i idé under vintermånaderna. Bonnläppen hamstrar veckan innan midsommar för att allting ska räcka fram tills hösten, då turister och solen försvunnit.
Vad är det roligaste i denna situation? Är det att Bonnläppen går runt som ett volontär-reklamplakat så fort denne lämnat hemmets trygga vrå? Eller är det kanske att denne har på sig en skoteroverall när snön smält bort för ett X antal månader sen? Jag kan inte välja, båda är hysteriska.

Vidare gillar Bonnläppen att ge sin egen lilla touch till saker och ting i andra människors vardag. Till exempel; jag, mor och far sitter inne på Frasses Hamburgerrestaurang och väntar på våra beställningar. Nu tar jag det här exemplet för att bevisa att det inte måste vara en fin restaurang för att Bonnläppens attityd och levnadsstil ska skära sig.
In kommer Pappa Polaris, Mamma Mu, Sonen Snus och lilla Prinsessan Punglukt - en helt vanlig Bonnläppsfamilj, inget ont, inget gott.
De beställer, vi får in våran mat, de får in deras. Lukten av ladugård får i alla fall mig att tappa lite aptit, men min parfym kanske inte heller är något som faller dem i smaken. När Pappa Polaris börjar bli klar med sitt supermega skrovmål, sätter han sig till rätta. Plöstligt verkar han bli mycket irriterad av att magen trycker mot byxkanten, och bestämmer sig därför att göra sig av med obehaget - han knäpper upp knappen på sina smutsiga jeans och drar ner gylfen.
Min första tanke var... "...Okej... Ja, folk är ju folk".
Men när människan i fråga gör oss alla påminda om att skräpmat producerar gaser, och han demonstrativt visar från vilka hål detta kan komma ut, blir det faktiskt för mycket. Mamma Mu blir lite generad när hon märker att allting tystnar runt familljen, och säger då åt Gösta-Henrik att dämpa sig, varpå hon får svaret;
"Det är dom du ska uppfostra" (pekar på barnen) "inte mig! Det här är helt naturligt!"

Ja, nog kan han ha rätt - men vissa saker kan gå överstyr. Naturligt beteende är ändå ingenting man kan använda för att skölja över dålig uppfostran. Men göra sig hemmastadd är ett av Bonnläppens starkaste drag.
Kom som du är, lukta som den du är och bete dig som att du sitter ensam på utedasset med en herrtidning i näven.

Jag fick frågan en gång; "Äre sant att alla i Norrland har en egen traktor?"
I gengäld för piken tittade jag styggt på personen, och frågade "Är det sant att alla Stockholmskillar saknar nötter?" - men kände mig plöstligt elak av två anledningar.
Jag såg på den här personen att han var helt ärlig, och där sitter jag och slänger ur mig något spydigt när personen bara var ute efter konstaterande av fakta. Det var den uppfattningen den stackaren fått av erfarenhet, så vem kan bli varken arg eller förvånad?
Det slutade med att jag, med svansen mellan benen, erkände; 
"Nej, du får byta ut traktor mot "skoter" så stämmer det..."

Idag var jag frustrerad. Nothing big, bara såna små moment man kan trilla över i livet. I vilket fall ledde det till något större, i alla fall fysiskt. I frustrationens hetta, förblindad med bara en sak i tanken, begav jag mig med full gas nedför våningarna i C-huset... handen full med mynt. Jag kom ner, sneddade förbi min metalliska fiende iväg mot dess goda tvillingbror. Skrammel, klirr, tryck tryck...
Där stod jag. En snicker och en läsk rikare..
Jag högg in som ett utsvultet lejon på sitt byte (förutom att jag inte jagat omkull gottat), tuggade och slet! För stunden kändes det förbaskat bra, men efter en stund började jag känna mig....ångersam. Jag har ju faktiskt lovat mig själv att skära ner på godissnaskandet..

Du vet vad man säger;
"Temporary happiness is like waiting for the knife"

Nu jädrar har jag haft sommaren första parkhäng också. I och för sig, bestod "hänget" av mig och Christ-off men det va gött ändå!
Ni vet hur jag tidigare gnällt (eller gnällt och gnällt, jag skulle kalla det att... ventilera) om hur blek jag är? Hur absolut glasyr- , tavelkrits- , porslins- , krivit jag är? Det märktes om inte annat i parken. Där ligger jag bredvid en halvnaken pepparkaka, klädd i svart (som inte gjorde min hudton det minsta mörkare).. Kommentaren;
"Fan jag blir nästan bländad"
..är nog det mest sanningsenliga man kan säga om min albinoton.

Min Sandra är nu på Kreta och lapar sol tillsammans med sin familj. Ytterst orättvist, men dock förtjänar hon inget mindre än det bästa naturligtvis. Trots det är jag avundsjuk då sötnosen i fråga blir brun som synden av lite sol.. Jag tror fan det får bli solarium nästa.

Vissa människor är en trafikfara av snygghet, jag är som en vandrande glasreflex.

"God, i hate porcelain!"

-
Nu är det inte långt kvar innan min sötnosa kommer hit och flyttar in hos mig.
Den 20e juni tar jag semester och åker upp till dom norrländska skogarna för att fira midsommar på gammal hederligt nubbevis. Någon (make that "några") dagar senare, sticker vi till sundsvall för att packa ihop hennes grejer. Dagen/dagarna efter är vi off i en hyrd kombi till varmare breddgrader, nämligen Sveriges framstjärt.
Det finns inte ord för att beskriva hur jag längtar efter det!

Jag sitter på jobbet, känner ett enormt sötsug efter att ha gjort någonting bra den här dagen. Skramlar fram lite mynt ur min fallfärdiga väska, men hittar bara 9 kronor och 2 femtioöringar.. "Typiskt, godismaskinen på bottenplanet tar inte halvkronor" tänkte jag.
Efter mycket letande och lite fjäsk, hittar jag Marcus som har min magiska sista krona. Glatt rör jag mig mot hissen, längtandes efter att få i mig något riktigt snaskigt. Minuten i hissen kändes som tio, och när jag tillslut står där framför gottisgrisens älsklingsuppfinning, har jag så bråttom att mata den full med mina kronor att jag nästan tappar allihopa.
Efter mycket om och men var slantarna i säkert försvar i maskinens metallmage, nu var det vara upp till mig att knappa in rätt kod för att få det jag vill ha. Jag står en stund med ansiktet tryckt mot den tunna glaset som skiljer mig från paradiset och väljer tillslut ut något riktigt smarrigt... En snickers med extra jordnötter. Guds gåva till mänskligheten.
Koden slås snabbt in, och jag ser när metallspiralen rör sig långsamt för att ge mig vad som är mitt.. långsamt...långsamt... min efterlängtade snickers kommer närmare och närmare sitt fall ner, och därmed dess döds käftar (mina).. närmare...närmare....

...
..!
!!!

NEEEEEJ! Min snickers har fastnat på kanten! Panikslagen som en hare under jaktsäsong, slänger jag mig mot godisförrädaren, ruckar på den med all min kraft - men förjäves.. Maskinen är som fastnaglad i väggen, och jag ser hur displayen börjar forma bokstäver.. "h".."a"..."h..."a"...
Besluten att få vad som är mitt, vad jag har betalat för trycker jag på en röd så kallad "Returknapp".

Vad som händer härnäst är rätt intressant. Får iallafall mig att tro att Murphys lag kanske inte är för cynisk.

En korg far upp, åker förbi min snickers, som puttas ner i utkastet. Jag ser min chans och hukar mig hastigt för att kanske kunna få ut min godis innan korgen åker ner igen - men icke! Djävulen har tänkt på allt, och klistrat fast luckan med Skadeglädje..
Jag kan inte göra annat, än att stilla se på när korgen byter riktning, åker ner till utkastet, och i all enkelhet KROSSAR min gottibit.

I hur många år som helst har jag sagt att jag ska slimma till mig till sommaren. Vissa gånger har jag lyckats. Nu sist däremot blev jag liten till jul o sen stor igen, så det blev lite omvänt. Dock verkar bikinidrömmen skjutas upp detta år igen, men det gör mig ingenting!
Så länge jag får spendera sommaren i goda vänners lag, med drickbart, några packet cigaretter, sol och bad är jag helt klart mer än nöjd.

Sommaren är här!
Äntligen känner man hur vinterns mörker trycks undan för undan ju längre in mot månad 6 vi glider, samt hur den gråslaskiga sörjan och vattenpölarna torkas bort från asfalten och parkerna.
Solen skiner, det är nästan ruggigt varmt! - hur kan man inte känna sig pepp?

- Jag nästan längtar efter att sätta mina sandalklädda fötter i bajset i parken!
Det som göms i snö, kommer upp i tö som ni vet...


* Beach 3000! Då ni! *

Ja, så kommer vi äntligen fram till ämnet alla gnäller om - vikt.
Som ni nog vet har barsen och shakesen med måltidsersättning blivit en riktig fluga, speciellt i kontorsmiljön. Konsten att sitta still på en stol en hel dag i ett helt halvår, men samtidigt slippa att rumpan väller över sitsen efter några månader är det inte många som bemästrar. Kort sagt - dieter är kostymnissens bästa vänner!

Självklart tänkte jag inte vara sämre jag!

..så jag gick och införskaffade "nutrilett dietbars low calorie flashflash makes you wanna throw up after the first bite deluxe", och hör och häpna - det fungerade! Litegrann iallafall.. tills jag ledsnade på den trätråkiga "brownie" (läs; papp) smaken. Men jag lyfte av mig 10 kilo på 3 månader, det ni!
(Att jag nu är på väg upp igen, det kan vi strunta i - jag är och kommer alltid förbli en gottegris i hjärtat). 

Det där får mig rätt och slätt att tänka på min barndom... inte själva viktdelen - men att man blir lurad att någonting nyttigt ska smaka gott.
Jag var i stort sett alltid sjuk som barn. Det var för att jag hade redan då ett storhetsvansinne och trodde naturligtvis att Jag, den femte och saknade Teenage Mutant Ninja Turtle'n Kicki, inte kunde bli sjuk. Så jag spenderade vintrarna tillsammans med min långhalm Laila med att bygga snöhästar och sitta på dessa tills vi fick urinvägsinfektion. När vi inte gjorde det, åt vi penicillin.
Jag minns det såväl.. min mamma, jag, Lailas mamma och Laila sittandes inne på Hälsovårdscentralen i Odensala. Toabesök var femte minut (som annars är vad urinvägsinfektion går ut på - för er smarta ungar som aldrig haft detta helvetesbesvär!) var förbjudet, eftersom urinen skulle vara så koncentrerad som möjligt (betyder på ren svenska; inte kissa på 2 timmar). När väl läkaren hade kommit för att ta emot oss, tagit proverna och ställt en diagnos fick vi alltid valet;
"Banan, jordgubb, vanilj eller lakritssmak på penicillinen?"
Dum som ett spån så gick jag alltid på bluffen;
"Banan!"
- Banansmaken var jämförbar med att suga på gammalt armgips hos ortopeden.
 
"Jordgubb!"
- Inte mycket sämre den.

"Vanilj...?"
- Ja, det var mer bakpulver över den historien..

"...lakrits..."
- Smakade nästan exakt som häxbryggderna man slängde ihop från föräldrarnas spritskåp när man var runt 15år. Baileys, whiskey, renat, vin och öl.

-
Nyttigt och gott går faktiskt inte alltid ihop. Jo naturligtvis är grönsaker och sallader gott! Men det är ingenting mot en flottig pizza, eller en chipspåse.
-

Anyway, nu är jag som sagt påväg ner för Tjockisbacken igen. Känns mindre trevligt, men jag äter iallafall gott. Det tråkiga är bara nu till sommaren när alla vältränade brunbrända människor kommer fram. Jag gillar dem bättre täckta i tjocka dunjackor. Speciellt eftersom jag har zero pigment i huden. Jag kommer alltid vara blek som vitt porslin, och ni vet vad som händer med vitt när det kommer i skarpt solljus..? Det bländar och ser större ut.
Jag ska avsluta detta långa och tillbakablickande inlägg med citat från två mycket färgstarka karaktärer.

"I hate porcelain!"
/Guybrush Treepwood

"Dear God, if you can't make me thin - please make all my friends fat!"
/(vet inte vem som så det, så jag ger creds till) Sandra Lundin-Hedlund

Klockan är nu 09.45, och jag har suttit på jobbet i 1h och 45 min.. Jag tror jag storknar.

Detta var en sån där plågsam morgon, du vet när man baskemig inte kan förmå sig att komma upp ur sängen på morgonen. Christoffer fick ringa och bokstavligen tjata upp mig ur sängen, stackars honom..
I vilket fall som helst. 07.30 befann jag mig vid spårvagnhållsplatsen och kände mig ohyggligt stolt över att jag faktiskt skulle komma i tid. (Sen att jag höll på att inte göra det på grund av ett avmagnitiserat passerkort kan man ju utelämna.. det är ju trots allt bagateller).

Så 08:(censur) sitter jag på min plats, och känner plöstligt att jag har mina morgonkläder på mig. Jag tittar ner på min outfit som består av tofflor, smutsiga mjukisbyxor och en halvtrasig tshirt. Nynnandes på melodin till "Barfota utan strumpor och skor" springer jag in diskret (så diskret som bara jag kan vara) på toaletten och upptäcker att jag glömt tvätta bort gårdagens smink. Just det, såg ut som en krigsmålad Jean simmons- lookalike panda.. med skitiga glasögon förstås.
MEN! inte nog med det. Jag har världens rufsigaste hår (jag har blonderat sönder det, så nu snackar vi inte egentligen den morgonordinära rufslooken - utan rent och skärt trassel med extravaganta tovor), med tåtar som är omöjliga att platta ner.. alla vet vart det lutar..? jajjemen, huvet under kranen. Såg därefter ut som en nederlags veteranpanda.
Ja, så när vi kommit så långt kan jag bara lägga till några saker jag råkade glömma innan jag gick hemifrån. Främst fyra ting;
borsta tänderna,
ta på mig deodorant,
bh
och trosor.

- så alla ni med en dålig onsdagsmorgon, gaska upp er! detta bjuder jag på systerligt!

Det finns vissa typer av människor som stör mig. En kategori är Bonnläppar.

Min definition är en person med inskränkt livssyn och närmast totalfrämmande för teknik - vilket i regel genererar idioti (ni kommer förstå vad jag menar under läsningen). Detta låter säkert hårt och dömande, men tro mig - med "bonnläpp" menar jag inte farmare, lantisar eller bönder (även om man som ovetandes storstadsbo gärna bakar in dessa kategorier som förgreningar från huvudkatergorin "Bonnläpp").
Alltså, "bonnläpp" är en livsstil. Inte någonting man föds till, eller någonting man automatiskt är för att man bor längst ut på vischan.
Bonnläppen väljer att sky tekniken, "det va bättre förr" är ett stående citat i dessa kretsar. (Själv förstår jag inte hur man kan anse detta, då det mesta var sämre förr - men alla har ju rätt till sin åsikt). Det mest otäcka med den urtypiska bonnläppen är att det inte finns någon åldersgräns heller. Med detta menar jag att man lika gärna kan vara 20 år och säga "det va bättre förr".. I den generationen (min generation) betyder "förr" MAX tio år sedan. Innan dess iallafall jag med dockor och var helt ovetandes om världen utanför mig, min bästis och mina leksaker. Och förståss Mami & Papi som satte upp regler som jag inte alls gillade, men ändå var bäst och visste allt.
Vad menar en sån person med detta uttalande? Vi har bara upplevt den tekniska utvecklingen, så det är ur det perspektivet man gör sitt uttalande. Så var det bättre förr, när det bara fanns Nintendo 8bitar? Var det bättre förr när det bara fanns uppringt modem på 56K och öppna en internetsida tog 2 minuter? Var det bättre förr när det bara fanns kasettbandspelare (freestyle)? Eller vad sägs som när mobiltelefonin började bli vanligare, var det negativt att kunna bli nådd utan att sitta fast vid en telefon i hemmet? Var det bättre förr när en viss teleoperatör hade monopol på hela telefonnätet?
(Angående mobiltelefonerna kan jag tog hålla med på ett plan. Dessa har gått från att vara en tegelsten som höll även om man tappade den i sjön - till något som mest av allt liknar en liten godisbit och mest troligt går önder om man tittar på den på fel sätt.)

Tillbaka till det relevanta. Bonnläppen skyr tekniken, värre än en vampyr skyr dagens ljus. Tekniken betyder utveckling, tekniken betyder stora robotar som en dag får mänskligt tänkande och tar över världen. Bonnläppen väljer därför att låta sig läras någon form av teknik. På det sättet håller man sig vaccinerad mot RMC (Robotic-Mind-Control).
Där kommer käppen i mitt hjul in.

För er som inte vet, jag har ett teknikinriktat arbete. Jag, som kvinna, gör detta. Inte alltid accepterat enligt bonnläppens inskränkta livssyn - av vilket Bäst Före-datumet gick ut någongång i mitten av 1900talet. Lite att man kan läsa mellan radera "Vad gör du utanför hemmet?". Faktumet att jag är tekniskt kunnig är också lite skrämmande. Förmodligen skulle jag kunna genomföra bonnläpps-folkmord genom att basunera de enkla orden; "Jag är kvinna och kan inte laga mat".
I mitt jobb ingår bland annat att supportera bredbandstjänster som inte fungerar. I detta arbete krävs en form av tekniskt kunnande, inte bara från mig - utan även den jag pratar med. Detta eftersom jag måste visualisera kundens utrustning framför mig då jag inte ser någonting kunden gör, som så många tror. (NEJ bredbandsleverantörer är inte CIA). Jag har full förståelse för när en människa är mindre kunnig.. det är helt okej! Det är därför jag finns där. Men när det börjar närma sig att personen inte kan skilja mellan skrivbordet som datorn står på, och det virtuella skrivbordet på skärmen ("TVn") - så kan supportandet bli rätt svårt. Ja menar, för en körskolelärare är det rätt bra om eleven i fråga vet skillnaden mellan gaspedal, bromspedal och ratt..eller att eleven ens VET vad dessa tre är för något.
Så, när Bonnläppen lyfter high-tech telefonluren (dock fast telefon, trådlöst att djävulens påfund... hur kan man skicka rösten genom luften?!), slår telefonnumret till supporten där en tekniktvättad handläggare svarar kan det bara gå åt ett håll.
"Välkommen till Bredbandssupporten, du talar med Christina Olsson."
"Det funka inte."
"Hej hej. Vad är det som inte fungerar?"
"Det här med att se sidor"
"Du kommer inte ut på internet menar du?"
"Ja om det är så det kallas. Du ser ju på min skärm. Rutan är helt vit."

- och där var standarden på samtalet satt. Nu kvarstår en 1,5 timmes undervisning om skillnaden mellan höger- ich vänsterklick med musen, vart "Enter"knappen sitter på tangentbordet, samt att det "skrivbord" jag pratar om inte har hålslagare, häftapparater och bilder på sambon.

People of the world, newsflash; bredband, teknik och annat är inte en mänsklig rättighet. Om man ska förvänta sig att få hjälp med någonting över telefonen måste man kunna beskriva problemet för den man pratar med. Bara för att du inte vet de exakta benämningarna för olika ting på datorn behöver du inte använda namn som "fluppen, flärpen, tjoppen, flingen, tjofräset" och allt annat om tack och lov inte finns med i SAOL.
Ordet "bild" eller "knapp" duger utmärk. Mindre jobbigt att artikulera fram också.