rawcore

...som Bert skulle ha uttryckt det.
Nu var det ett tag sedan jag kladda ner mina upplevelser och insikter, så varför inte börja om på nytt med att låta de ringrostiga pekfingrarna dansa natten mellan slappsöndag och mardrömsmåndag?

Den senaste tiden har vart fylld med jobb, oro, uttråkan, längtan, katarr, influensa, håravfall, misstankar, träfftankar och all annat därmellan. Jag kan tyvärr inte ta någon av episoderna ur luften att berätta om, då de hänger ihop med varandra och har en begynnelse från början av förra året.. kanske till och med slutet av 2007 för att vara exakt.

Så, nu börjar vi om från början. För att ändå på något sett ge en inblick i vart jag och mitt liv står för tillfället kan jag börja med att berätta mina nyårslöften;
..
Jag har inga. Jag har som princip att aldrig lova något jag inte kan hålla. Detta resulterar dock i mindre bra saker som saknad av disciplin vad gällande träning, kosthållning och cigaretter, samt att min Beach 2007 blev en Beach 2008, som i sin tur blivit en Beach 2009 (med ett eftersläntrande stort frågetecken).

Så hur går det? Jo, jag köpte en Wiifit i hopp om att den kunde kanske peppa mig lite till träning...eller iallafall att snåljämten kunde komma fram i mig och vilja göra nytta för de surt förvärvade slantarna spel***skapet kostade mig.
Jaha, du undrar fortfarande hur det går? Nja, för att säga det såhär - efter att spelet kallade mig "fat" och "overweight" och dessutom gör ett litet oroligt stön ("Oh!") när jag kliver på balanceboarden/vågen, så är jag nog inte den flitigaste myran i stacken. Dessutom tillhör jag den delen av befolkningen som tror på uppmuntran...eller kanske prutning. En glass eller två efter träning gör ju att man vill träna mer för att få mer glass..?
Ja, ni förstår säkert varför vågen illmarigt pekar på samma siffror oavsett mina ansträngningar i rock-ring och aerobics.


Ja, men jag ska. Jag ska verkligen gå ner mina kilon denna gång. Kort och rundlagd går inte gärna hand i hand. Det är alltid lika kul att se bilder på sig själv när man står i mitten av ett gäng och till och med själv tänker; "Vem är plumpen?" - och sedan inser faktum. Så, nu jädrar!


I övrigt går det fint. Jag har jobb, dock bara mars ut - men hej - det ger mig några veckor till med levnadstid. Denna jobbkris är riktigt förfärlig. De enda jobben som finns kvar är de som inte kan garantera lön.
"Hej, vill du jobba?"
"Ja! Gud, va är det för lön?" (en fråga som man knappt vågar ställa i dessa dagar, men som ändå är essentiell)
"Skoj, skoj och mera skoj!"
"...Va?"
"Ja, inte jobbar du väl för att du vill tjäna pengar? Jobbar gör man ju för att fritid är hemskt och arbete är alla tiders!"

Ja, kalla mig Överste Överdriven, men det är bannemig ditåt isflaket (som snart också smält på grund av andra förfärligheter) lutar.
Så, vad gör man? Jag tänkte plugga till stylist. Jag ska bara hitta ett bra jobb, och sedan tjäna ihop 43.000 - sen så!
...sluta fånle! Det ska gå.

-
Klockan är natta, så jag ska väl göra som alla andra solstrålar och sova lite. Jag ska ändå kliva upp om mindre än fyra timmar för att åka till jobbet.
Men, back on track.

Och om ni frågar mig- så är Caroline af Ugglas detta års Melodifestivalens största förvåning. Speciellt med tanke på att orden "melodi" och "festival" inte var det första jag tänkte på under framförandet.
Men för att citera Lilo & Stitch-elakingen Gantu;
"Heja, abnormitet!"