rawcore

Dagens/kvällens/nattens funderare är; hur långt får Magkänslan styra?

Allt som oftast får man uppmaningar om att följa Magkänslan (kan också uttryckas mer poetiskt som "att följa sitt hjärta", men för mig är det mest magen som talar), när det gäller olika val som till exempel; "Vad ska jag säga till Fredrika angående vad jag hörde i lördags" , eller något mindre allvarligt som "Ååh! Jag vet inte vad jag ska ha på mig ikväll!"
...och så vidare.

Men, när går Magkänslan över till att antingen bli ett fängelse - att Magkänslan kanske representerar fegheten och osäkerheten - eller kanske till en besatthet - all logik faller ur spel, jag har klumpen i magen, något måste vara fel..
Hur länge ska man gå dit naveln pekar, utan att falla pladask framåt?

-

Det finns den sköna avslappnade attityden, den som ger fan i hälften och flinar stort mot resten. Typen som rycker på axlarna och säger "Ja, det är inte nåt att göra åt. Blir det så, får vi ta det då". Den personen vars mage förmodligen har vart i ide sen födsel och kommer fortsätta så tills döddagar. Personen som alltid verkar vara myspackad.
Jag är precis sån... fast precis tvärtom.

Vid 19 års ålder fick jag både psoriasis och magkatarr i princip synkat och över en natt. Inte den roligaste tiden i livet vill jag lova. Detta var pågrund av att jag nästan gått ner i en depression som i sin tur var skapad av sjuklig stress och konstant oro. Efter det, har jag såklart en magkänsla för allt. Minsta lilla stress, obekvämlighet eller oro gör mig totalt kvalm. Jag får ont i magen och känner direkt att jag måste kräkas. Det enda som hjälper är ett tyst rum och desperata försök att slappna av, eventuella tröstande ord om det finns några att få.
Skulle jag gå på ren magkänsla skulle jag förmodligen vart så skygg att jag mer eller mindre transformerats till en benlös klump med en jättehjärna.
Ja, jag oroar mig mycket, tänker allt om allt hela tiden, och planerar gärna framtiden för fler än mig själv.
Skulle min magkänsla få styra, så skulle jag helt enkelt vara en stor sjuk fegdeg.

Så till en mer allmän del av denna tankeställare. De gångerna Magkänslan säger att någonting är fel, trots att fallet inte alls behöver vara så.
Den känslan kan gärna komma i exempelvis förhållanden vid förändringar som sker för den ena personen, men inte för den andra. Några känner säkert igen; "Varför har du blivit så stel mot mig? Är något fel?" eller kanske "Du har blivit konstig, du är inte alls som förut!", "Det känns inte som att du bryr dig längre" och liknande. Kontentan av kardemumman förstår nog de flesta.
Den här känslan handlar också om en klump. Dock inte en benlös en med jättehjärna, men en liten knärt i magen, som gärna vill växa och bli stor och stark.
I vissa fall, dyker denna klump upp i samband med till exempel avundsjuka/svartsjuka. Ibland är den befogad, men ett som är säkert är att den oftast inte är det. Där är förstås även osäkerheten en bidragande orsak till Magkänslan. Det finns gånger då Magkänslan finns, men man vägrar lyssna på den. Man vägrar acceptera den bultande kräkframkallande uppmärksamhetspockande lilla skiten - av den anledningen att man skäms över att känna den. Här spelar Etik och Moral ibland huvudrollerna. Det kan va så att man inte anser sig ha rätt att känna på vissa sätt, eftersom:
"Alla får göra som dom vill", och "Det behöver inte vara som jag tror, även om det verkar misstänksamt". Man vill gärna inte fråga alla gånger heller, för man vill inte verka psycho eller påfrestande.
Hur ska man då bete sig? Ska man strypa klumpen så hårt det går och hoppas på att känslan inte kommer igen, eller ska man gapa och låta klumpen säga sitt? Svaret är svårt. För om man gapar, då göder man klumpen med syre och uppmärksamhet. Och är det verkligen JAG som säger det jag verkligen känner, eller är det DEN som talar?

Vi är ju trots allt bytesdjur. Att känna oro och kunna ha total uppmärksamhet på omkringliggande eventuella hot, är naturliga förutsättningar vi har för att överleva.  Bara för att samhället runt omkring oss har gjort oss till naturens Untouchables bland djur, behöver det inte betyda att Magkänslan härstämmar från någon djupt rotad instinkt som vi tydligen fortfarande verkar ha behov av, (i mindre livshotande sammanhang).


När ska Magen falla, och Logiken ta över? Och hur?