Magdans; skilj på känsla och sans
Dagens/kvällens/nattens funderare är; hur långt får Magkänslan styra?
Allt som oftast får man uppmaningar om att följa Magkänslan (kan också uttryckas mer poetiskt som "att följa sitt hjärta", men för mig är det mest magen som talar), när det gäller olika val som till exempel; "Vad ska jag säga till Fredrika angående vad jag hörde i lördags" , eller något mindre allvarligt som "Ååh! Jag vet inte vad jag ska ha på mig ikväll!"
...och så vidare.
Men, när går Magkänslan över till att antingen bli ett fängelse - att Magkänslan kanske representerar fegheten och osäkerheten - eller kanske till en besatthet - all logik faller ur spel, jag har klumpen i magen, något måste vara fel..
Hur länge ska man gå dit naveln pekar, utan att falla pladask framåt?
-
Det finns den sköna avslappnade attityden, den som ger fan i hälften och flinar stort mot resten. Typen som rycker på axlarna och säger "Ja, det är inte nåt att göra åt. Blir det så, får vi ta det då". Den personen vars mage förmodligen har vart i ide sen födsel och kommer fortsätta så tills döddagar. Personen som alltid verkar vara myspackad.
Jag är precis sån... fast precis tvärtom.
Vid 19 års ålder fick jag både psoriasis och magkatarr i princip synkat och över en natt. Inte den roligaste tiden i livet vill jag lova. Detta var pågrund av att jag nästan gått ner i en depression som i sin tur var skapad av sjuklig stress och konstant oro. Efter det, har jag såklart en magkänsla för allt. Minsta lilla stress, obekvämlighet eller oro gör mig totalt kvalm. Jag får ont i magen och känner direkt att jag måste kräkas. Det enda som hjälper är ett tyst rum och desperata försök att slappna av, eventuella tröstande ord om det finns några att få.
Skulle jag gå på ren magkänsla skulle jag förmodligen vart så skygg att jag mer eller mindre transformerats till en benlös klump med en jättehjärna.
Ja, jag oroar mig mycket, tänker allt om allt hela tiden, och planerar gärna framtiden för fler än mig själv.
Skulle min magkänsla få styra, så skulle jag helt enkelt vara en stor sjuk fegdeg.
Så till en mer allmän del av denna tankeställare. De gångerna Magkänslan säger att någonting är fel, trots att fallet inte alls behöver vara så.
Den känslan kan gärna komma i exempelvis förhållanden vid förändringar som sker för den ena personen, men inte för den andra. Några känner säkert igen; "Varför har du blivit så stel mot mig? Är något fel?" eller kanske "Du har blivit konstig, du är inte alls som förut!", "Det känns inte som att du bryr dig längre" och liknande. Kontentan av kardemumman förstår nog de flesta.
Den här känslan handlar också om en klump. Dock inte en benlös en med jättehjärna, men en liten knärt i magen, som gärna vill växa och bli stor och stark.
I vissa fall, dyker denna klump upp i samband med till exempel avundsjuka/svartsjuka. Ibland är den befogad, men ett som är säkert är att den oftast inte är det. Där är förstås även osäkerheten en bidragande orsak till Magkänslan. Det finns gånger då Magkänslan finns, men man vägrar lyssna på den. Man vägrar acceptera den bultande kräkframkallande uppmärksamhetspockande lilla skiten - av den anledningen att man skäms över att känna den. Här spelar Etik och Moral ibland huvudrollerna. Det kan va så att man inte anser sig ha rätt att känna på vissa sätt, eftersom:
"Alla får göra som dom vill", och "Det behöver inte vara som jag tror, även om det verkar misstänksamt". Man vill gärna inte fråga alla gånger heller, för man vill inte verka psycho eller påfrestande.
Hur ska man då bete sig? Ska man strypa klumpen så hårt det går och hoppas på att känslan inte kommer igen, eller ska man gapa och låta klumpen säga sitt? Svaret är svårt. För om man gapar, då göder man klumpen med syre och uppmärksamhet. Och är det verkligen JAG som säger det jag verkligen känner, eller är det DEN som talar?
Vi är ju trots allt bytesdjur. Att känna oro och kunna ha total uppmärksamhet på omkringliggande eventuella hot, är naturliga förutsättningar vi har för att överleva. Bara för att samhället runt omkring oss har gjort oss till naturens Untouchables bland djur, behöver det inte betyda att Magkänslan härstämmar från någon djupt rotad instinkt som vi tydligen fortfarande verkar ha behov av, (i mindre livshotande sammanhang).
När ska Magen falla, och Logiken ta över? Och hur?
Allt som oftast får man uppmaningar om att följa Magkänslan (kan också uttryckas mer poetiskt som "att följa sitt hjärta", men för mig är det mest magen som talar), när det gäller olika val som till exempel; "Vad ska jag säga till Fredrika angående vad jag hörde i lördags" , eller något mindre allvarligt som "Ååh! Jag vet inte vad jag ska ha på mig ikväll!"
...och så vidare.
Men, när går Magkänslan över till att antingen bli ett fängelse - att Magkänslan kanske representerar fegheten och osäkerheten - eller kanske till en besatthet - all logik faller ur spel, jag har klumpen i magen, något måste vara fel..
Hur länge ska man gå dit naveln pekar, utan att falla pladask framåt?
-
Det finns den sköna avslappnade attityden, den som ger fan i hälften och flinar stort mot resten. Typen som rycker på axlarna och säger "Ja, det är inte nåt att göra åt. Blir det så, får vi ta det då". Den personen vars mage förmodligen har vart i ide sen födsel och kommer fortsätta så tills döddagar. Personen som alltid verkar vara myspackad.
Jag är precis sån... fast precis tvärtom.
Vid 19 års ålder fick jag både psoriasis och magkatarr i princip synkat och över en natt. Inte den roligaste tiden i livet vill jag lova. Detta var pågrund av att jag nästan gått ner i en depression som i sin tur var skapad av sjuklig stress och konstant oro. Efter det, har jag såklart en magkänsla för allt. Minsta lilla stress, obekvämlighet eller oro gör mig totalt kvalm. Jag får ont i magen och känner direkt att jag måste kräkas. Det enda som hjälper är ett tyst rum och desperata försök att slappna av, eventuella tröstande ord om det finns några att få.
Skulle jag gå på ren magkänsla skulle jag förmodligen vart så skygg att jag mer eller mindre transformerats till en benlös klump med en jättehjärna.
Ja, jag oroar mig mycket, tänker allt om allt hela tiden, och planerar gärna framtiden för fler än mig själv.
Skulle min magkänsla få styra, så skulle jag helt enkelt vara en stor sjuk fegdeg.
Så till en mer allmän del av denna tankeställare. De gångerna Magkänslan säger att någonting är fel, trots att fallet inte alls behöver vara så.
Den känslan kan gärna komma i exempelvis förhållanden vid förändringar som sker för den ena personen, men inte för den andra. Några känner säkert igen; "Varför har du blivit så stel mot mig? Är något fel?" eller kanske "Du har blivit konstig, du är inte alls som förut!", "Det känns inte som att du bryr dig längre" och liknande. Kontentan av kardemumman förstår nog de flesta.
Den här känslan handlar också om en klump. Dock inte en benlös en med jättehjärna, men en liten knärt i magen, som gärna vill växa och bli stor och stark.
I vissa fall, dyker denna klump upp i samband med till exempel avundsjuka/svartsjuka. Ibland är den befogad, men ett som är säkert är att den oftast inte är det. Där är förstås även osäkerheten en bidragande orsak till Magkänslan. Det finns gånger då Magkänslan finns, men man vägrar lyssna på den. Man vägrar acceptera den bultande kräkframkallande uppmärksamhetspockande lilla skiten - av den anledningen att man skäms över att känna den. Här spelar Etik och Moral ibland huvudrollerna. Det kan va så att man inte anser sig ha rätt att känna på vissa sätt, eftersom:
"Alla får göra som dom vill", och "Det behöver inte vara som jag tror, även om det verkar misstänksamt". Man vill gärna inte fråga alla gånger heller, för man vill inte verka psycho eller påfrestande.
Hur ska man då bete sig? Ska man strypa klumpen så hårt det går och hoppas på att känslan inte kommer igen, eller ska man gapa och låta klumpen säga sitt? Svaret är svårt. För om man gapar, då göder man klumpen med syre och uppmärksamhet. Och är det verkligen JAG som säger det jag verkligen känner, eller är det DEN som talar?
Vi är ju trots allt bytesdjur. Att känna oro och kunna ha total uppmärksamhet på omkringliggande eventuella hot, är naturliga förutsättningar vi har för att överleva. Bara för att samhället runt omkring oss har gjort oss till naturens Untouchables bland djur, behöver det inte betyda att Magkänslan härstämmar från någon djupt rotad instinkt som vi tydligen fortfarande verkar ha behov av, (i mindre livshotande sammanhang).
När ska Magen falla, och Logiken ta över? Och hur?
Hej hopp hallå dagboken!
...som Bert skulle ha uttryckt det.
Nu var det ett tag sedan jag kladda ner mina upplevelser och insikter, så varför inte börja om på nytt med att låta de ringrostiga pekfingrarna dansa natten mellan slappsöndag och mardrömsmåndag?
Den senaste tiden har vart fylld med jobb, oro, uttråkan, längtan, katarr, influensa, håravfall, misstankar, träfftankar och all annat därmellan. Jag kan tyvärr inte ta någon av episoderna ur luften att berätta om, då de hänger ihop med varandra och har en begynnelse från början av förra året.. kanske till och med slutet av 2007 för att vara exakt.
Så, nu börjar vi om från början. För att ändå på något sett ge en inblick i vart jag och mitt liv står för tillfället kan jag börja med att berätta mina nyårslöften;
..
Jag har inga. Jag har som princip att aldrig lova något jag inte kan hålla. Detta resulterar dock i mindre bra saker som saknad av disciplin vad gällande träning, kosthållning och cigaretter, samt att min Beach 2007 blev en Beach 2008, som i sin tur blivit en Beach 2009 (med ett eftersläntrande stort frågetecken).
Så hur går det? Jo, jag köpte en Wiifit i hopp om att den kunde kanske peppa mig lite till träning...eller iallafall att snåljämten kunde komma fram i mig och vilja göra nytta för de surt förvärvade slantarna spel***skapet kostade mig.
Jaha, du undrar fortfarande hur det går? Nja, för att säga det såhär - efter att spelet kallade mig "fat" och "overweight" och dessutom gör ett litet oroligt stön ("Oh!") när jag kliver på balanceboarden/vågen, så är jag nog inte den flitigaste myran i stacken. Dessutom tillhör jag den delen av befolkningen som tror på uppmuntran...eller kanske prutning. En glass eller två efter träning gör ju att man vill träna mer för att få mer glass..?
Ja, ni förstår säkert varför vågen illmarigt pekar på samma siffror oavsett mina ansträngningar i rock-ring och aerobics.
Ja, men jag ska. Jag ska verkligen gå ner mina kilon denna gång. Kort och rundlagd går inte gärna hand i hand. Det är alltid lika kul att se bilder på sig själv när man står i mitten av ett gäng och till och med själv tänker; "Vem är plumpen?" - och sedan inser faktum. Så, nu jädrar!
I övrigt går det fint. Jag har jobb, dock bara mars ut - men hej - det ger mig några veckor till med levnadstid. Denna jobbkris är riktigt förfärlig. De enda jobben som finns kvar är de som inte kan garantera lön.
"Hej, vill du jobba?"
"Ja! Gud, va är det för lön?" (en fråga som man knappt vågar ställa i dessa dagar, men som ändå är essentiell)
"Skoj, skoj och mera skoj!"
"...Va?"
"Ja, inte jobbar du väl för att du vill tjäna pengar? Jobbar gör man ju för att fritid är hemskt och arbete är alla tiders!"
Ja, kalla mig Överste Överdriven, men det är bannemig ditåt isflaket (som snart också smält på grund av andra förfärligheter) lutar.
Så, vad gör man? Jag tänkte plugga till stylist. Jag ska bara hitta ett bra jobb, och sedan tjäna ihop 43.000 - sen så!
...sluta fånle! Det ska gå.
-
Klockan är natta, så jag ska väl göra som alla andra solstrålar och sova lite. Jag ska ändå kliva upp om mindre än fyra timmar för att åka till jobbet.
Men, back on track.
Och om ni frågar mig- så är Caroline af Ugglas detta års Melodifestivalens största förvåning. Speciellt med tanke på att orden "melodi" och "festival" inte var det första jag tänkte på under framförandet.
Men för att citera Lilo & Stitch-elakingen Gantu;
"Heja, abnormitet!"
Nu var det ett tag sedan jag kladda ner mina upplevelser och insikter, så varför inte börja om på nytt med att låta de ringrostiga pekfingrarna dansa natten mellan slappsöndag och mardrömsmåndag?
Den senaste tiden har vart fylld med jobb, oro, uttråkan, längtan, katarr, influensa, håravfall, misstankar, träfftankar och all annat därmellan. Jag kan tyvärr inte ta någon av episoderna ur luften att berätta om, då de hänger ihop med varandra och har en begynnelse från början av förra året.. kanske till och med slutet av 2007 för att vara exakt.
Så, nu börjar vi om från början. För att ändå på något sett ge en inblick i vart jag och mitt liv står för tillfället kan jag börja med att berätta mina nyårslöften;
..
Jag har inga. Jag har som princip att aldrig lova något jag inte kan hålla. Detta resulterar dock i mindre bra saker som saknad av disciplin vad gällande träning, kosthållning och cigaretter, samt att min Beach 2007 blev en Beach 2008, som i sin tur blivit en Beach 2009 (med ett eftersläntrande stort frågetecken).
Så hur går det? Jo, jag köpte en Wiifit i hopp om att den kunde kanske peppa mig lite till träning...eller iallafall att snåljämten kunde komma fram i mig och vilja göra nytta för de surt förvärvade slantarna spel***skapet kostade mig.
Jaha, du undrar fortfarande hur det går? Nja, för att säga det såhär - efter att spelet kallade mig "fat" och "overweight" och dessutom gör ett litet oroligt stön ("Oh!") när jag kliver på balanceboarden/vågen, så är jag nog inte den flitigaste myran i stacken. Dessutom tillhör jag den delen av befolkningen som tror på uppmuntran...eller kanske prutning. En glass eller två efter träning gör ju att man vill träna mer för att få mer glass..?
Ja, ni förstår säkert varför vågen illmarigt pekar på samma siffror oavsett mina ansträngningar i rock-ring och aerobics.
Ja, men jag ska. Jag ska verkligen gå ner mina kilon denna gång. Kort och rundlagd går inte gärna hand i hand. Det är alltid lika kul att se bilder på sig själv när man står i mitten av ett gäng och till och med själv tänker; "Vem är plumpen?" - och sedan inser faktum. Så, nu jädrar!
I övrigt går det fint. Jag har jobb, dock bara mars ut - men hej - det ger mig några veckor till med levnadstid. Denna jobbkris är riktigt förfärlig. De enda jobben som finns kvar är de som inte kan garantera lön.
"Hej, vill du jobba?"
"Ja! Gud, va är det för lön?" (en fråga som man knappt vågar ställa i dessa dagar, men som ändå är essentiell)
"Skoj, skoj och mera skoj!"
"...Va?"
"Ja, inte jobbar du väl för att du vill tjäna pengar? Jobbar gör man ju för att fritid är hemskt och arbete är alla tiders!"
Ja, kalla mig Överste Överdriven, men det är bannemig ditåt isflaket (som snart också smält på grund av andra förfärligheter) lutar.
Så, vad gör man? Jag tänkte plugga till stylist. Jag ska bara hitta ett bra jobb, och sedan tjäna ihop 43.000 - sen så!
...sluta fånle! Det ska gå.
-
Klockan är natta, så jag ska väl göra som alla andra solstrålar och sova lite. Jag ska ändå kliva upp om mindre än fyra timmar för att åka till jobbet.
Men, back on track.
Och om ni frågar mig- så är Caroline af Ugglas detta års Melodifestivalens största förvåning. Speciellt med tanke på att orden "melodi" och "festival" inte var det första jag tänkte på under framförandet.
Men för att citera Lilo & Stitch-elakingen Gantu;
"Heja, abnormitet!"
